anna00

Ibland känns det som om livet går för fort, igår pratade jag och Erika om studenten, hur nära det är och allt man måste hinna innan dess.
Sen kom vi att tänka på alla planer vi hade när vi precis börjat gymnasiet och allt vi trode att vi skulle göra men fortfarande inte haft tid för. Allt blev helt annorlunda från hur vi hade tänkt det. Inte på ett sämre sätt men inte på ett bättre sätt heller, bara...annorlunda. Då kan man ju undra hur resten av livet kommer att bli, jag har ju mina planer och drömmar men antagligen kommer det bli med dom som med de förra, de kommer ersättas av nya och glömas bort och/eller inte hinnas med.
Ibland skulle jag vilja att varje vecka var dubbelt så lång, DÅ kanske jag skulle kunna hinna med allt jag vill. Det är alltid så mycket och alltid något man måste priotera bort vilket leder till att någon blir besviken. Ibland måste man prioritera bort killen för att hinna jobba eller kompisarna för att hinna plugga eller prioritera bort killen för att hinna träffa kompisarna eller så måste jag prioritera bort mamma & syrran för att hinna träffa pappa eller kompisarna i Falun för dom i Gagnef eller tvärt om, och hur jag än gör så sviker jag någon, hur jag än gör så får jag varje helg ångest för vad jag än gör är det tusen saker till jag borde men hinner inte och är det ingen annan som blir arg/sur/besviken så blir jag det på mig själv för att jag måste prioritera bort något som jag känner att jag verkligen skulle behöva göra, tex plugga eller jobba.
Jag skulle vilja ha en helg då jag bara var hemma med mig själv och sov.
Tänk vad skönt att bara ligga i sängen och sen ta hand om sig själv och gå ut och gå bara ta det lungt helt utan att känna ångest eller dåligt samvete.
När i livet ska jag ha tid med det?!
Det är tur att det ändå finns vissa riktigt bra personer som är lätta att umgås med och som man vet att alltid finns där även om man inte ses eller hörs på över en månad, såna man kan man prata om allt med och ha lika roligt med utan att känna krav på att man måste ringa och höra av sig varje vecka för att inte tappa kontakten, kravlös och evig vänskap tycker jag man kan kalla det. För de ralationer där man ständigt måste ha kontakt tror jag synd nog  inte kan hålla i längden då livet gör att man går åt olika håll och flyttar till olika platser.
Jag är så sjukt trött på att känna ångest, sjukt trött på att ha dåligt samvete och jag blir tokig på att aldrig ha tid för mig själv! Kalla mig egoistisk om du vill men ibland vill jag bara göra det jag känner för och skita i vad alla andra tycker att jag borde göra och om jag är tråkig och konstig, jag är som jag är och är riktigt jävla trött på att försöka vara alla till lags hela tiden. Enligt mamma har jag i hela mitt liv alltid brytt mig mer om att andra ska tycka om mig än att jag själv ska göra det och jag börjar bli trött på det för det går faktiskt inte att vara alla till lags. I alla fall inte de personer som kräver allt eller inget av en relation.
Jag orkar inte mer, är trött på hela skiten, jag vill åka till en öde ö och bara umgås med kokosnötter och mej själv, hör av dig om du har lust att betala.